Sverige vs Brasilien

Sverige spelade sin träningsmatch i Stockholm mot det hårda Brasilien. I den här analysen kommer vi att titta närmare på svagheterna i den första halvleken i en 4–2–3–1-formation och återhämtningen i den andra halvleken med en 4–4–2-formation.

Sverige inledde med en 4–2–3–1-formation med en backlinje med Lindahl i målet. Det fanns ett försvar med fyra spelare som bestod av Andersson, Eriksson, Illestedt och Glas. Med tanken att Andersson och Glas skulle bekämpa flankerna med sina progressiva åtgärder.

I sådana formationer ser vi att mittfältet är uppdelat i två delar: den defensiva delen och den offensiva delen. Den defensiva delen bestod av den defensiva duon Björn — Angeldahl. Dessa spelare måste se till att de defensiva uppgifterna utförs på mittfältet, så att även det offensiva mittfältet får en fördel.

Det offensiva mittfältet bestod av andra yttrar, som kan kallas både anfallare (när man har bollen) och mittfältare (när man inte har bollen). Till vänster stod Rolfö och till höger Jakobsson. På “10” stod Asllani som inte bara spelade som playmaker utan även som skugganfallare bakom Hurtig.

De första 45 minuterna: 4–2–3–1

Under den första 45 minuterna såg vi några viktiga saker i Sverige. I bollinnehavet såg vi att Sverige stod väldigt högt på planen, vilket också innebar att försvarslinjen stod högt.

I bilden ovan ser du att Sverige ligger högt i fält när det är en övergångsfas. Mittfältet går från ett 4–2–3–1 till ett 4–5–1, men eftersom försvaret står högt finns det två alternativ: att sätta hög press ELLER försöka vinna 1v1-duellen med fart.

Som du kan se på bilden ovan spelade Brasilien denna passning direkt. Eftersom Sveriges mittbackar inte är tillräckligt rörliga och saknar snabbhet skapade den här typen av situationer ofta fara. På bollen är Illestedt och Eriksson mycket bra försvarare och även när de är djupa, men i rummet orsakar de många problem.

Ett annat problem i den första var disciplinen. I bilden ovan kan du se att det uppstår en 6v6-situation med en 4v3-situation nära målet. I en defensiv fas bör i teorin även de yttersta anfallarna/mittfältarna gå ner för att stödja ytterbackarna. Om det händer har du en 8v6-övertidssituation och kan lättare ta dig ur situationen.

De andra 45 minuterna: 4–4–2

I den andra 45 minuterna började Sverige spela annorlunda och övergick till en 4–4–2 situation, med mer defensiv säkerhet inbyggd.

Det fanns inga byten ännu, men Rolfö och Jakobsson flyttade närmare Björn och Angeldahl och skapade ett mer kompakt mittfält. Detta innebar också att Asllani fick en annan roll och gick från skugganfallare till en del av ett system med två anfallare.

Sverige började spela mer stabilt på mittfältet, vilket skapade tre fördelar.

1. Det fanns mer kontroll på mittfältet, här ser du en 4v4-situation, men det ger mer säkerhet på flankerna.
2. Detta skapade utrymme på utsidan, vilket gjorde det möjligt för Andersson och Glas att gå framåt.
3. Det är mindre tryck på försvaret.

Den kompakta positioneringen hade också en omedelbar effekt på svenskarnas anfallsspel. De två anfallarna hade båda olika roller. Hurtig är en klassisk framåtriktad anfallare och Asllani/Blackstenius spelar i rymden. De går ner och upp igen för att få motståndaren ur position.

Som ni kan se finns det väldigt mycket utrymme på dessa utsidor och det utnyttjades efter att Schough och Rytting Kaneryd kom in på planen.Vi kan illustrera detta genom att titta på Hurtigs 2–1.

Eriksson är fortfarande relativt hög, men det finns ingen press — så hon kan passera progressivt och gå utåt. Där ligger både Schough och Andersson nära varandra.

Först ser det ut som om Andersson kommer att få bollen, men han släpper den och Schough får bollen. Genom att spela nära varandra tvingar man motståndaren att ta sig dit, men också att släppa andra områden. Detta leder till att det finns ett fritt utrymme djupt i försvaret.

Så snart Schough ger passningen vet man att Andersson är fri från de två försvararna och att det finns mycket utrymme för Andersson.

I samma ögonblick som Andersson gör sig redo för en passning ser man tre anfallsspelare som rör sig mot målet på ett koordinerat sätt. I denna 3v3-situation handlar det om att tajma passningen väl.

Anderssons passning är bra eftersom den faller mellan de två försvararna. Hurtig utnyttjar den väl och skjuter 2–1 i mål.